James Blake /UK/

Hur tänker man som 22-åring med vetskapen om att ha gjort en modern klassiker?
För det är lika säkert som att solen finns där bakom molnen att vi om 10, 20 och 30 år kommer se tillbaka på James Blake och hans självtitulerade debut som en start. Ett före och ett efter Blake. Förmodligen finns dock inte den tanken överhuvudtaget i hans banor.

Det finns ett par ord som mer än andra beskriver, förklarar och sammanfattar James Blakes musik. Låt oss börja med; ärlighet.
Att som Blake så totalt avväpnande släppa alla uppenbara försök till att vara eller låta som någon, eller något annat, placerar honom i ett parallellt musikaliskt universum vid sidan om den ström av musik som översköljer över oss i varje sekund. Det finns inte en ton, ett ord eller ett minsta ljud hos Blake som han inte menar med varje endaste av sina hjärtslag, han är sin musik. Det finns många andra som inte förställer sig, som upphöjer äktheten till något okränkbart, men få är så konsekventa.

Vilket leder in oss på vad som förutom en utomjordisk musikalisk talang är nödvändigt för att nå till James Blakes nivå, nämligen mod. Det kan ses som avsaknad av rädsla, som dumdristighet eller vansinne, men ingen har som honom modet att medvetet avstå från att vara del av ett större sammanhang, att använda sig av små, återhållsamma uttryck för att visa sin tro, sin syn på hur saker och ting kan vara, bör vara. Ingen viger total tystnad med mullrande basar på samma naturliga och självklara vis som Blake.

Det krävs mod för att som på samarbetet Fall Creek Boys Choir med Justin Vernon låta resultatet bli mer James Blake än Bon Iver. Det krävs mod för att våga stå upp för det ömsinta, mjuka när du är sprungen ur en genre som dyrkar det mörka och brutala.

Om du är en av de lyckliga som har bevittnat en konsert med James Blake så vet du vad som väntar dig på Hultsfred 2012. När du en ljummen, sen sommarkväll i juni kliver över det redan daggtäckta gräset kommer du ha en upplevelse för livet med dig.

Dela