Kasabian /UK/

Vanligtvis brukar ett band bli tydligare och mer förutsägbara ju längre de håller samman. Kasabian sätter istället ett värde i att överraska oss genom att för varje album sticka iväg mot nya, avlägsna mål. Visst, bandets hittills fyra plattor grundas alla på en stabil botten i 60-talets mest melodiösa psykadelia och folkrock. Spåren från Donovan och Syd Barrett har alltid funnits där, och det är ingen hemlighet att Second Coming med The Stone Roses har placerats på spiselkransens hedersplats hemma hos Sergio Pizzorno.

Men, det som gör Kasabian så intressanta för oss är att de från detta grundläggande fundament ideligen adderar nya influenser, nya infallsvinklar på hur postbrittpopen bör ta sig an framtiden. På samma vis som Happy Mondays och Primal Scream under sent 80-tal manifesterade sin kärlek till nuet genom att anlita sina idoler inom klubbvärlden gör Kasabian detsamma idag. De plockar in Dan The Automator som producent för både 2009 års West Ryder Pauper Lunatic Asylum och senaste plattan Velociraptor! av den enkla anledningen att de verkligen älskar hans galna hip hop. Och britterna älskar resultatet, förutom debuten från 2004 har Kasabians efterföljande tre skivor alla hamnat högst upp på försäljningslistan i hemlandet, och de har kammat hem priser för bästa album, bästa grupp m.m. på allt från Brit Awards till NME, MOJO och Q Awards.

2012 spelar Kasabian på t.ex. Coachella, men framför allt är det den allra första gången de står på en svensk scen, och det är många som liksom vi gläds åt att äntligen få se dem på en festival här hemma.

Dela