The Cure /UK/

Det finns stunder i de allra flesta människors liv där allting som omger oss tycks stanna upp, ögonblick som fångar tillfället likt ett gammalt vackert fotografi.

Enskilda ögonblick som i efterhand minns och återupplevs med den glädje du vid tidpunkten kände över att just ha upplevt något nytt, något unikt som skänkt dig insikt om någon av livets hemligheter. När du som barn för första gången följde en vilsen snöflinga från himlen för att fånga den på tungan, den kortvariga tillfredsställelsen mellan det att kylan träffar din kropp för att i nästa sekund vara borta för alltid. Händelser som bevisar det vackra i det flyktiga. Det är många artister, konstnärer och författare som ägnar hela sina livstider för att lyckas förmedla den här känslan av förgänglighet. Det är få som lyckats lika bra som Robert Smith och hans The Cure.

Från första albumet Three Imaginary Boys 1979 fram till idag har The Cure ständigt hittat nya vägar för att stå vid sidan om den gängse uppfattningen om vad som råkar vara rätt just nu, och istället ideligen visat att deras vägval inte bara varit det konstnärligt rätta, vi pratar nämligen om ett band som sålt närmare 30 miljoner album. Det är i sig en lika stor bedrift som att Robert Smith med sina litterära referenser, utströdda som små glittrande ledtrådar i sina texter, har fått snart tre generationer tonåringar att länsa sina lokala bibliotekshyllor på böcker av t.ex. Camus, Baudelaire eller Cocteau.

Idag är bandet mer än någonsin tidigare en inspirationskälla för andra artister, och det unika med The Cure är att det finns något i deras skattkista som berör och når människor i alla läger. Du hittar dem i metalsvängen lika självklart som på den senaste dupstep-produktionen från en 19årings hemmastudio. Vilket inte alls är så märkligt som det kan framstå vid en första anblick, det finns trots allt fler skillnader mellan Cures alla album än det finns likheter! Hade det inte varit för Smiths texter och hans personliga röst, så skulle det vara svårt att höra att t.ex. Pornography och The Head On The Door eller Disintegration och Wish faktiskt är plattor med samma band. Lägger du upp The Cures samlade singlar genom åren får du inte bara en trevlig promenad på ett par kilometer, utan också en uppvisning i modern pophistoria. Oavsett vilket av de fem årtionden bandet har varit aktiva du än väljer, så kommer du att kunna plocka oförglömliga små noveller förklädda i en cureansk popsång.

Vad vi kan förvänta oss? Som liveband har de alltid gillat att spela länge, 30 låtar är mer standard än undantag, ett tips för sena vinterkvällar är liveplattan Bestival Live 2011 som släpptes tidigare i vintras.
Vi är genuint glada och stolta över att The Cure till sommaren 2012 väljer Hultsfredsfestivalen som anhalt för sitt Sverigebesök, och förväntar oss sannerligen stordåd.

Dela